Ett tag sen jag skrivit i den här bloggen men jag råkade hamna på Svenska YLE:s sidor och hittade den artikeln: Mitt finska-komplex skriven av Eva Frantz. Jag känner igen mig mycket i det hon skriver och även bland kommentarerna. Jag är ju uppväxt i Närpes så där var det helt okej att inte kunna ett ord finska, ingen annan kunde det ju heller och dom få finskpråkiga som fanns hade för det mesta lärt sig alldeles utmärkt svenska. Alla tittade på svensk TV, läste Vasabladet och prenumererade på tidningar från Sverige.
Så den enda finskan som kom in i vår vardag var 3 timmar finskundervisning från årskurs 3. Egentligen behöver man bara 2 timmar men stadsstyrelsen eller dåvarande kommunstyrelsen hade beslutat införa en extra timme undervisning per vecka eftersom dom insåg hur läget var med finskan i kommunen.
Vad jag har förstått så är finskundervisningen avsevärt bättre nu än den var då. Det finns lärare som helt kallt har slängt ut läroböckerna och LÄR ungarna praktisk finska, sånt som dom behöver i vardagen.
Så var det inte riktigt då under min skoltid. Vi följde ofta läroböckerna i grammatik till punkt och pricka, lärde oss rabbla långa listor av ord osv. Jag hade lärare som älskade att röra sig med uttryck som "Pluskvamperfekt står alltid i presens particip" och dylika uttryck som jag fattade like lite då av som jag gör nu. Jag är rätt säker på att det inte hette så och jag skulle kunna slå upp det för att se vad dom egentligen sa för att sen glömma bort det till nästa vecka.
Jag hade turen att ha ett bra språköra. Jag hörde vad som var rätt i
svenska eftersom det är mitt modersmål. Engelskan så hörde jag också
rätt snabbt hur den ska låta efter några skriftliga övningar. Så jag
kunde ignorera alla konstiga namn på ordklasser, satsdelar och andra grammatiska benämningar och ändå få det rätt. Så var dock inte fallet i språket finska.
Vi lärde oss inte finska, vi studerade finska som om vi var blivande språkvetare.
Det är lite som om man i en bilskola skulle spendera samtliga lektioner med att gå genom bilens uppbyggnad från ett ingenjörsperspektiv och sen skicka eleverna på körprov med iden: " Dom har ju sett hur dom kör bil på TV, inte behöver vi berätta vad ratten och pedalerna är till för och ha körövningar, det borde dom kunna redan före dom kom hit."
Jag har lärt mig finska EFTER min studietid. Visst den är knagglig och uppfiningsrik och det finns bättre dagar när allting flyter och sämre dagar när jag har svårt för vanliga hälsningsfraser. Men den fungerar alltid på ett eller annat sätt.
Efter att ha delat ut en känga till den grammatikbaserade undervisningen så får jag väl erkänna att jag nuförtiden brukar läsa en del finska grammtikböcker. Inte så att jag försker lära mig vad ordklasserna heter utan mera när jag hört nåt uttryck på stan eller i jobbet och undrar varför man säger så och vad det egentligen betyder. Jag fannen bok på nätet som PDF-fil som heter HEIPPA!-grammatik och är skriven för sverigefinländare som får finskundervisning i Sverige. I den har gjorts en rätt intressant ändring till skillnad från de finska grammatikböcker som skrivits för den finlandssvenska skolan som fortfarande gillar "pluskvamperfekt står alltid i presens particip".
Man berättar tex i kasus-falllen att det heter ackusativ, adessiv osv men sen ger man benämningen T-kasus åt ackusativ och LLA-kasus åt adessiv. Det berättar direkt vilken ändelse man ska använda utan att man förväntas kunna krångliga namn som bara språklärare och språkvetare kan.
Så mer praktisk undervisning, mindre komplexa grammatiska benämningar så lär sig nog dagens unga finslandssvenskar sig finska.
