Blir man dryg av erfarenhet?

Dryg är ett mycket svenskt ord som närmast kan definieras som dels någonting som räcker länge och dels någon som ger intryck av att tro att hon eller han är lite bättre och viktigare än andra, på ett omoget sätt. Jag skulle vilja påstå att denna egenskap uppstår av erfarenhet, inte alltid men väldigt ofta. Man kan allt och vet allt så därför går allt på rutin. Jag tror att vi människor oftast väljer minsta motståndets lag. Så kan vi nåt så gör vi som vi alltid har gjort i samma situation så läger vi på vår version av flygets autopilot, vi kör på rutin.

Det farliga med att flyga med autopilot är att ifall det dyker upp någonting som aldrig hänt förut så kan det ignoreras eller så blir autopiloten satt ur spel, antingen låser den sig eller så gör den nåt helt oväntat, i värsta fall kraschar. Det kan liknas med att köra bil i en stad man kört i 20 år i. Hoppar en cyklist fram bakom en parkerad bil på vägen till jobbet är risken stor att man kraschar medan nån som kör första gången i samma stad håller utkik efter allt och skulle kanske ha hunnit bromsa för samma cyklist i samma situation.

Gamla människor som inte lider av nån demenssjukdom har faktiskt samma mentala kapacitet som vilken 20-åring som helst, hjärnan blir inte "gammal". Saken är att den erfarenhet dom har gör att dom kör allt på rutin och har helt vant sig av med att nyfiket undersöka nya saker. Erfarenhet må vara ett stabilare och enklare sätt att hantera olika situationer. Men det är långsammare och den lata vägen. Är man gammal kallar man människan gammal, är man yngre får man heta dryg.

Finns diverse saker och övningar man ska bör göra för att hålla drygheten borta eller ålderdomens nedsatta mentala kapacitet som att lösa korsord och studera språk osv. Alla dessa handlar om att bibehålla den där undersökande nyfikenheten i varje situation och varje ny dag. Känns väl oftast lite för jobbigt att göra det när man redan vet hur de görs i sömnen men för sin egen mentala skull vore de bra att försöka var så öppen som möjligt för nya saker, nya erfarenheter och nya lösningar på gamla kända problem. Man blir aldrig för gammal för att lära sig nåt nytt.

De som nu fick mig fundera på de här är hur jag skriver min blogg. Jag har chattat, skrivit dagböcker, skrivit bloggar och debatterat på olika forum på nätet rätt aktivt de senaste 10 åren och jag har har märkt att den där glädjen att skriva, den undersökande nyfikenheten som ännu fanns för cirka 5 år sen har börjat mattats av. Jag har skrivit allt, debatterat allt och chattat med alla om allt, oki nu låter jag lite dryg. Poängen är att det känns som om jag gjort allt och de som jag nu gör är oftast upprepningar av de jag redan gjort för 1 år sen eller 10 år sen. Mitt kreativa skrivande har förvandlats till rutin och jag är lite rädd att de har gjort att min skriverier nuförtiden ofast framstår som en aning dryga, tom ytliga. Skrivandets passion är borta och jag tror att det ibland märks i min blogg som ibland är nästan exakta kopio av gamla inlägg. Jag kanske har fel men lite väl mycket rutin känns det som ibland....